Känner bara hur mitt huvud blev kaos. Känns som att de inte finns nån utväg i alla skit jag satt mig i. Varfan ska jag ta vägen, det går inte längre! Allt jag gör blir knas, alla känslor, humöret. Sårar och gör illa dom jag älskar som mest medans det borde vara dom  jag ska bry mig om mest. Vad händer egentligen? Är så jävla osäker. Vet inte vad jag ska tro längre. Vill inte höra att nån älskar mig, fast samtidigt är de bara det jag vill höra. Ordet älskar gör mig bara osäker, är det på riktigt ens. Har aldrig kunnat lita på nån och kan inte riktigt avgöra om det blivit bättre elr sämre. Det enda jag vet just nu är att jag behöver dig, kunde säga allt till dig fast jag knappt sa vars alla dom här känslorna och tankarna kom ifrån så visste du ändå på nått konstigt sätt. Det var som att du kunde se igenom mig på nått sätt. Du kanske inte alltid hade dom rätta orden men du utgav alltid den rätta känslan. Trygghet. Det finns vissa saker man bara kan säga till vissa personer. Skulle nog inte berätta nått för den personen du är nu, för känner dig inte längre men den du var då är den jag behöver mer än någonting nu. Vad hände med livet egentligen? Vars gick allt fel? Vet att det bara verkar som en massa gorm men måste få  ur mig de på nått sätt och vet några som kommer undra vem jag menar. Men kan bara säga att du fick mig att göra nått av de bästa som hänt mig och när det tog slut så hjälpte du mig igenom det också. Tack!